Rupstjärn (uttalas ungefär "Rups-tjärn")
tillhör Sundborns gamla socken, gränsar till Svärdsjö
och ligger 17 km NNO om Falun. Länsväg 850 från Falun
mot Svärdsjö går rakt genom byn, som i dag består
av 34 hushåll med 60 vuxna och 28 barn.
Då
Rupstjärn hörde till Svärdsjö socken, gick sockengränsen
över sjön Toftan och Björnön till Galgbacken på
Rupstjärn samt vidare till Råberget. Längs gränsen
finns väl bevarade gränsmarkeringar bestående av stora
stenrösen som genom byalagets försorg har utmärkts
med skyltar och rösesbeskrivning från gränsbestämningen
år 1753.
Råbergsröset
t.v.
T.h.gränsstenen mellan Sundborn och Svärdsjö, huggen
av Anders Ax 1924
På en karta över Kopparbergslagen vid 1500-talets mitt,
upprättad av B. Boethius 1963, finns utsatt ett "skattehemman"
som heter Snysningsboda på den plats där byn Rupstjärn
ligger. I en mantalsbok från 1540 finns den upptagen men stavas
då Snijssingssbodha. Enligt jordeböckerna under tiden
1539 - 1550 fanns det bara en bonde på Snisingsboda.
Sjön Rupstjärn lär en gång ha kallats
Hedtjärn och byn Hea.
På Georgen Holstensons "Charta öfwer Swärdsiö
Sochn 1667" står "Röse på Heden",
där finns även en gård utritad vid Riset och en vid
"Låmswijk". På Hans Sohlmans karta över
Sundborns socken från 1825 finns tre gårdar inritade vid
Rupstjärn.
På återstoden av grusåsen mellan Kårtäkt
och Rupstjärn ligger Stegelröset, gränsmärke
mellan Sundborn och Svärdsjö till och med 1873 då
Rupstjärn införlivades med Sundborn. Den nya vägen
till Svärdsjö korsar den gamla vägen nedanför
röset.
Detta ligger 25 meter öster om den gamla vägen och 60 meter
från den nya, väl synligt men inte längre fruktat.
Nedanför röset och delvis på den nya vägen låg
nämligen de båda socknarnas gemensamma avrättningsplats
- Galgbacken.
Både hästar och kuskar skyggade när de for förbi
denna plats. Liken av de värsta förbrytarna uppsattes fordom
vägfarande till skräck och varnagel. På Galgbacken
nedgrävdes döda straffångar och självmördare.
Ingen vågade bo i närheten av Galgbacken, där det
spökade. Den sista avrättningen på Galgbacken lär
ha ägt rum i början av 1820-talet.

Det gamla röset vid Galgbacken kallas ibland också Stegelröset.
Trots att sockengränsen justerades till Sundborns förmån
1873,
visar det ännu med sina två vingar vägen till nästa
sockenröse i öst och väst.
Röset är sex meter i diameter och ett
väl bibehållet fornminne.
Straffen fordom var fruktansvärda
För tidelag (samlag med djur) var ofta straffet
levande begravning.
Den 29 maj 1751 avrättades drängen Erik Hansson från
Storsveden för tidelagsbrott begånget den 21 mars, efter
såväl Häradsrättens som Svea hovrätts dom
den 9 maj att "halshuggas och på bål brännas".
Han var 22 år gammal. Efter vad som berättas så fördes
också kon som han nyttjade till Galgbacken där även
den avlivades och brändes.
Rådbråkning (se nedan) avskaffades i Sverige år
1835, (sista gången verkställt 1735), stegling 1841, hängning
1858 och halshuggning år 1910.
De s.k. skamstraffen och prygel (spö och ris) slopades
år 1841 och 1845. Men för rymmare avskaffades prygel först
1923.
Gatlopp var en vanlig strafform. Den lindrigaste formen för
internering var ett antal dagar i fängelse på vatten
och bröd. Denna strafform avskaffades 1884.
Namnet Stegelröset tyder på att det i Rupstjärn
(som fordom torde ha hetat Heden) även utmätts kvalificerade,
d.v.s. skärpta dödsstraff. Ett sådant utfördes
så att efter halshuggningen styckades kroppen i ett antal delar
som sattes upp på pålar eller hjul. I Svärdsjö
församlings dödsbok ges exempel härpå: "1707,
den 30 juli, avlivades Lars Larsson Driven samt sattes på 2:e
stegel, 46 år, 6 veckor". Stegel är det fornnordiska
ordet för stake, påle. Larssons lik klövs alltså
och halvorna sattes upp invid landsvägen. Han var soldat och
hade tillsammans med en annan krigsman slagit ihjäl bonden Anders
Mickelsson på ett synnerligen rått sätt.
Rådbråkning var en grad värre.
Den dödsdömdes lemmar sönderbräcktes av ett tungt
hjul. Därpå gavs offret nådestöten med en dolk
och spändes upp på ett hjul till allmän beskådan.
Också denna strafform torde ha förekommit på Stegelröset.
Men svärdsjöforskaren Karl Linge framhåller
att han i domböckerna funnit få grova brott i Svärdsjö
under 1500-1600- talet. Sundborns kyrkoarkivalier är förvarade
i Uppsala, därför vet vi inget om förbrytare därifrån
som avrättades på Galgbacken, men mord förekom då
och då.
I Svärdsjö dödsbok står det bl.a. att gårdfarihandlaren
Andreas Carlsson från Länghem i Västergötland
mördades på skogen mellan Övertänger och Lamborn
den 1 nov 1823. Ingen mördare hittades. Tydligen var det ett
rånmord. "Knallen" slogs ihjäl och berövades
sina handelsvaror.
Att det funnits ett bål på Galgbacken antyds i domboken.
Änkan Elisabet Andersdotter födde 1693 ett barn utom äktenskapet
med änklingen Erik Mattsson. Efter födelsen dödades
barnet. Modern dömdes till halshuggning och bål, medan
fadern (i brist på pengar till böter) dömdes till
gatlopp, d.v.s att han avklädd nödgades springa mellan två
led, som gav honom piskrapp och påkslag.
De flesta som avrättades vid Stegelröset torde ha varit
tjuvar. För dessa var hängning det vanligaste straffet,
och det var naturligtvis forna tiders sensation att bevittna en hängning.
Tiden har emellertid förintat galgar och andra avrättningsinstrument.
Det enda som påminner om den fruktansvärda Galgbacken mellan
Kårtäkt och Rupstjärn är Stegelröset.
Trots att sockengränsen justerades till Sundborns
förmån 1873 visar det ännu med sina två vingar
vägen till nästa sockenröse i öst och väst.
Röset är sex meter i diameter och ett väl bibehållet
fornminne.
Upp