BOKRECENSIONER

1. Ur Dalabygden
2. Ur Falukuriren
3. Ur Dalademokraten

Ur Dalabygden 14 jan 2005

Stort arbete bakom ny bok och CD
Att forska om sin släkt och hembygd är inne just nu. Så också i Sundborn där Gunvor Åsberg, Jan Olof Hedlund, Sven G Bergkvist, Sören Sjöstrand, Svea Eriksson, Kristina Böhlmark, Greta Morberg och Ann-Christin Eriksson, efter mycket arbete, kunnat ge ut en 320 sidor tjock bok om deras del av Sundborn. Och 500 bilder, med de som blev över, finns att beskåda via CD.

Det verkar som om varje bygd med självaktning har sin egen bygde-bok. Man möts i hem och bygdegårdar, forskar och minns personer och händelser. - ju mer man får fram, ju intressantare blir det, menar en av dessa amatörforskare som grävt sig ner till 1300-talet.
De böcker som blir till av dessa forskarmödor har olika utföranden, men även den som saknar rötter i dessa bygder har behållning av innehållet, då det ger sanna bilder av dåtid. En av dessa bygdeböcker som just nu kommit är "Vår del av Sundborn", där byarna Rupstjärn, Risänget, Riset, Toftänget, Bäckänget och Lumsviken skildras.
I elva år har Gunvor Åsberg, Jan Olof Hedlund, Sven G Bergkvist, Sören Sjöstrand, Svea Eriksson, Kristina Böhlmark, Greta Morberg och Ann-Christin Eriksson mötts och bidragit med olika bitar. Men många gånger har gruppen misströstat att de en gång skulle få se en bok av allt de samlat ihop.

Genomtänkt

Men det blev det, och en ovanligt genomtänkt, gedigen linnebunden bok i storformat på 320 sidor och med 300 foton. Här beskrivs byarnas affärer, skolor med dess lärare, sjukvård, skogsbruk och företagsamhet, fastigheter med ägarlängder, liksom husförhörslängder, samt bybor vilka emigrerat till landet i väst.
All denna fakta lättas upp med personliga minnesbilder från arbetsliv som bonde, lastbilschaufför, skogshuggare och kolare, men även vad kvinnorna uträttade i ett bondehemman.
Skoldisciplin från 1930 kanske borde införas, eller vad sägs om dylikt? Satt någon med handen under hakan, fick densamme ett vedträ att stödja hakan på under hela lektionen. Svor någon blev syndaren tvättad i mun med såpvatten. Satt någon med ett finger i mun fick densamme en svart vante på handen…


Även på CD

För bokens föredömliga redigering och utformning har Bernt Jansson i Sundborn ansvarat. När det blev hundratals gamla foton över från boken gjorde Bernt en foto-CD-skiva som kan stoppas i en dator och därifrån kan man beskåda 500 bilder.
-Vi har också överblivet material som nu kommer att bevaras i kyrkans arkiv. Då kan kommande släkten ta vid och göra en till bok av det som inte kom med den här gången, säger Jan Olof Hedlund.

/ Birgitta Söderman.................................................................................Upp

 

Ur Falukuriren den 20 aug 2004:Ur Falukuriren den 20 aug 2004:r Falukuriren den 20 aug 2004

En historisk resa
I går släpptes boken om byarna på Toftans östra sida

Elva år har det tagit. Men nu är boken "Vår del av Sundborn" klar. I går var det boksläpp hemma hos Sven G Bergkvist i Rupstjärn, en av flera i dokumentationsgruppen till den mycket omfattande boken på 320 sidor.
Omslagets färgsättning i mörkt brun-rött ger ett behagligt intryck av en bok om gamla tider.
- Det är en mycket vacker bok med en väldigt omfattande dokumentation av byar på Toftans östra sida, berättar Sven G Bergkvist.

Dokumentationen omfattar tiden från storskiftet som var klar 1857 och fram till sekelskiftet 2000. Initiativet till dokumentationen om byarna togs av Jan Olof Hedlund redan den 19 augusti 1993. Med på första mötet var Kristina Böhlmark, Ann-Christin Eriksson och Sven G Bergkvist.

- Idén från början var att göra en dokumentation över Rupstjärn. Men vi konstaterade att Rupstjärn och Riset tillhörde samma skifteslag, varför dokumentationen borde omfatta hela skifteslaget, berättar Sven.

Och så blev det - dokumentationen blev därför väldigt omfattande med byarna Rupstjärn, Risänget, Riset, Toftänget, Bäckänget och Lumsviken.

- De två sistnämnda byarna togs med eftersom de inte har någon nära anknytning till annat dokumentationsområde, berättar Sven.

Efter resans gång har ett antal bybor som ingått i dokumentations-gruppen varit ute och inskaffat uppgifter och skrivit om folk i bygd på Toftans strand. I boken finns mycket fakta och spännande historik kring byarna, men även mycket annat som gruvdrift, skolundervisning, brandförsvar, sjukvård med mera.

- Det har varit många inblandade i arbetet, ingen nämnd, ingen glömd, säger Sven Bergkvist.

- Vi som arbetat med boken är glada och lite stolta att vi nu är framme vid målet.

500 exemplar har tryckts upp, flertalet av dessa är redan påtingade.

- Vi har många förbeställningar, så det är många som väntat på boken, säger Sven G Bergkvist.

LILLIS ÅKERBLOM
023-935 43
lillis.akerblom@daltid.se .............................................................................Upp

 

Ur Dalademokraten den 20 aug 2004


Så öppnas dörren till bygdehistoria

En relation skapas mellan plats och identitet i Sundborns småbyar. Långt borta men glänser hemma."Köpte en Chevrolet för 425 dollars."

Sundborn är mer än Carl Larsson och den idylliska kyrkbyn vid ån. Hans betydelse för Sundborn kan inte ifrågasättas, men den gamla socknens landamären sträcker sig långsmalt bort mot Karlsbyheden, sjön Hinsen och Korså bruk ända till gästrikegränsen och Hofors kommun. Det finns byar där också, och det bor folk i dem.

Falun med sina jobb och sin service ligger på bekvämt pendlings-avstånd, åtkomligt även utan de buffliga stadsjeepar som främst innerstadsbor håller sig med, som om de är rädda för att köra fast på torget.

I dagarna utkommer en bok utkommer en präktig bok om byarna Rupstjärn, Risänget, Riset, Toftänget, Bäckänget och Lumsviken. "Vår del av Sundborn" heter den, och man behöver inte vara Sherlock Holmes för att ana markeringen: här lever vi, här finns också historia, här vidgas uppfattningen om Sundborn.

Egentligen är boken mera än en omfattande byahistorik. Som så många andra i den lokalhistoriska genren har den rötter i folkbildningstradition (i modernare tappning gräv där du står) och i bygdekulturell identitets-bildning och försvar för hembygden.

Jan Olov Hedlund tog initiativet för elva år sedan och fick med sig Kristina Böhlmark, Ann-Christin Eriksson och Sven G Bergkvist. Tidvis har arbetet legat nere, säger Sven G Bergkvist, men det har känts som en samvetsfråga att slutföra uppgiften. Det räcker att beskåda bokens yttre för att inse arbetsinsatsen: redan detta att skaffa pengar till boktryckningen måste ha varit ett bestyr. Själva arbetet har utförts ideellt, och däri ligger en väsentlig del av värdet.

Dokumentationen omfattar tiden mellan storskiftet 1857och sekelskiftet 2000. Ruptjärn har anor från 1500-talet, gränsstenar är avbildade och kartor orienterar läsaren i bygd och byar. Det spökar vid Galgbacks-röset, avrättningsplatsen.

Gårdarnas historia dokumenteras med littera och ägare, deras reparartionsår anges och gamla uppgifter blottas under bräderna: Per Albin regerar, USA håller kommunismen stången och byggnadsar-betarnas namn står med timmerpennans pränt, allt hälsningar till framtiden.

Det är arvsskiften, hemmansklyvningar och lantmäteriförrättningar. Fastigheterna är avbildade, sommarstugorna likaså, och hemskogar och utskogar, fäbodar och samfälligheter får sin redogörelse. Arrendekontrakt återges i faksimil liksom kvitton och räkningar. Hemmansägare fotograferas i söndagskostym bredvid hästar med vitmenad bläs. Elektriciteten kommer, så gick det till att få telefon, vägar byggs och de första motorfordonen blir fotograferade.

Långa listor med emigranter finns förtecknade, somliga avbildade: "Jag köpte en 1940 års Chevrolet för 425 dollars", någon skriver hem först efter trettio år och hörs aldrig mera av, medan andra återvänder på besök och firar med släkt och vänner blinkande mot fotoblixten. Långa förteckningar över skolbarn upptar sidorna, ibland kompletterade med bilder på pojkar i golfbyxor, flickor med flätor och lärarinnan i sockendräkt, allt ett visuellt bekräftat sedebetyg.

Det är ett myller av namn och uppgifter, fakta och åter fakta, ett vittnesmål om tålamod och noggrannhet. Till och med en dialektal ordlista är upprättad. Man vill låna ett ord: Boken är "oborga", något särdeles.

Vad vi ser är historia, samhällsutveckling, id och liv, tillgångar men inga förluster, som om de sistnämnda inte förekom. Företagsamheten är notabel, tidigt fanns en fallenhet för åkerirörelse. Byarna lever, uppenbarligen också gemenskapen. Byalagets arbetsuppgifter sträcker sig från årliga sommarfester och nyss genomförd inhägnad av ormgranen till planer på kurs i takpärtstillverkning.

Boken är sann men rymmer inte hela sanningen. Varken frikyrkor, idrottsföreningar, nykterhetsrörelse, fack och politik, kommunala och kyrkliga val har beskrivits. Allt detta av folkrörelse och demokratigenombrott kan knappast ha gått byarna förbi

Denna efterlysning är ingen kritik. Arbetet måste begränsas, det hade blivit för omfattande annars, och det kan vara en lämplig uppgift för nya krafter att fortsätta dokumentationen på detta så avgörande område ifråga om engagemang och livsbetingelser. Hur tedde sig idealitet och samhällssyn i småbyar?

Vidare skall man inte idyllisera. Vardagens verklighet var annorlunda än på Carl Larssons tavlor. Det brukar finnas spänningar och motsättningar i alla byar, nedärvda surdegar sedan generationer tillbaka, groll som hör till bygdens hemliga historia, spydigheter om grannbyarna.

"Både kärleken till den egna hemorten och det onda ögat mot grannen ingår i det mångbottnade fenomen som i kallar hembygdskänsla," skriver författaren Göran Palm. Så dramatiskt må det väl inte vara i dessa Sundbornsbyar. Boken vittnar om goda gemensamma tag, men hembygd är överlag inte liktydigt med väggbonadsfrid: det skulle vara onaturligt.

"Vår del av Sundborn" handlar om det förflutna utan att spy galla över samtiden enligt mallen "bättre förr". Byarna har sin historia. Genom att idag befinna sig i dem rör man sig i det förflutna och i nuet på en och samma gång. Det är här man bor. Det uppstår en ömsesidig relation mellan plats och identitet. Boken ger byborna rätten till tolknings-företräde.

Arv och minnen flätas ihop, det förra är samtida, de senare tillbakablickande, och båda förpliktar. Skriv ned dina upplevelser idag! manar boken. Just det. I morgon är de historia och kanske glömda. Ty visst är den där på fotografiet värd att komma ihåg namnet på.


Källa Dalademokraten Journalist Bo Degerman 2004-08-20

..............................................................................................................Upp

 









































Skicka e-post